Harakiri

Vi är skitskraja för att göra bort oss i det här landet. Det är bra. Rädslan håller oss i schack. Det är till exempel ganska få av oss som rånar banker (för tänk om någon skulle få reda på det på jobbet).

Av samma anledning har vi en försiktig hållning när det gäller neutralitet, avveckling av kärnkraft och Modern Svensk Form. Den sistnämnda är i stort sett omöjligt att skämmas för. Eller tycka någonting om överhuvudtaget, eftersom den är så avskalad, ljus och full av björkinslag att den nästan inte finns. Lägg därtill lite sund luthersk skuld och vi borde ha ett ganska bra utgångsläge för att inte tappa ansiktet.

Men för ett par år sedan började vår rädsla för att göra bort oss utsättas för en motreaktion. Kanske borde vi ha reagerat redan när de första fallen av tribal-tatueringar dök upp. Men vi sopade dem under mattan, lät det bero och fortsatte att sitta säkra i våra oantastliga vardagsrum tillsammans med Norah Jones. Och så i november förra året, utan förvarning, smög den sig på oss: Beckhams samurajfrisyr. Vi kunde inte hantera den i vår begreppsvärld. Inte värja oss. Utan bara med fasa låta oss översköljas av den.

Anfallet började, förstås, på TV4-sporten. Beckhams samurajfrisyr slog ner som en clusterbomb på redaktionen, som efter en längre mohikanperiod stod försvarslös inför ett ännu knäppare sätt att ha håret. Samurajfrisyren spred sig via Forsgrénska badet i Stockholm (där den slog klorna i i huvudsak P3s målgrupp) och sedan vidare ut i landet där brutala scener spelades upp.

De få som lyckats ta sig ur sitt helvete liknar samurajfrisyren vid en drog, en del säger sig t.o.m. ha levt i vanföreställningen att de liknade David Beckham lite grand. När den fantasin klippts av väntar en period av förnekelse, sorgearbete och skam (något vi som sagt är ovana vid).

Ännu har det feodala Japans metod för att hantera skam, genom att bokstavligen avlägsna den (och en bra bit av tolvfingertarmen), inte slagit igenom hos oss. Men Japans inflytande är större än någonsin, vilket vår totala kapitulation inför bland annat Pokémon, A Bathing Ape-tröjor, Manga och Lost in translation tydligt visar och nu är det bara en tidsfråga innan f.d. samurajfrisyrmän börjar begå harakiri.

Och Beckhams samurajfrisyr är inget isolerat fenomen, trenden är tydlig: vi håller (kollektivt) på att tappa omdömet. Inom ett par år kommer en majoritet av Sveriges befolkning att ha rånat en 7-Eleven eller sjungit inför publik. Att antalet rituella självmord lär skjuta i höjden behöver jag väl knappast påpeka.

Så: för att vi svenskar, med decimerat omdöme och under starkt japanskt inflytande, ska kunna gå rakryggade genom livet och dö en helt naturlig cancerdöd istället bör vi alltså låta bli att göra bort oss.

Och då kan det vara bra att undvika det här, till exempel:

· Choklad med högre kakaohalt än, tja, kakao. Hoppa över läkarsprit också

· Att ha mobilen i ett band runt halsen-fenomenet, nycklarna runt halsen-fenomenets onda tvilling

· Att dricka hett kaffe i glas

· Att känna en dörrvakt

· Att starta en klubb. Bara för att Magnus Carlsson tar en öl på Mondo en torsdagskväll betyder inte det: ”Torsdagskvällar – Weeping Willows-klubb!”

· Att vara en av tolv DJ:s samtidigt på scen (låt oss räkna lite på det här, hur knepig är en skivspelare egentligen?)

· Svensk hip-hop (därför att den började med Just D och Pedda P, inte NWA och Eazy-E, remember?)

· Att ha bandana, såvida du inte är antingen Knocke, Smocke eller en rysk trägumma

· Att ha en hemsida, därför att vi skiter i vad du gillar, jobbar med och varför det är fint med djur. Seriöst, vad är det hela jävla världen måste veta om dig? (Ja, jag vet)

· Pizzeria-snobbism. Vill man ha en annan klädsel på sin nya Audi är man bestämd. Vill man ha fårost istället för mozzarella på sin Napolitana är man jobbig. Menyn är ingen uppräkning av råvaror du kan välja bland

· Att ha en tag. Varför är det coolt att skriva sitt namn på ett hus? Någon?

· Att vara på väg till New York (vi orkar inte längre Susanne Ljung)

Är du orolig för att du inte har något omdöme överhuvudtaget kan du göra följande enkla test. Kryssa för det alternativ som bäst stämmer in på dig:

1. Du har utsvängda jeans
2. Du har utsvängda jeans instoppade i strumporna

Som du förstår är ettan bättre än tvåan. Men ettan är illa nog.

Flugornas Herre

Några ungar kraschar på en ö.

Ralph:
"Vi måste göra upp en eld."

De tänder en brasa. Den slocknar.

Ralph:
"Vi måste göra upp en eld."

Jack:
"Glöm elden. Vi slår ihjäl varandra istället."

Resten av gänget:
"Ja!"

SLUT.

Hemma igen efter Roskilde för att se om krukväxterna dött ordentligt och det har de ju. Morden i Midsomer på teve. Den gångna säsongen har skördat över 40 dödsoffer i den lummiga lilla brittiska byn, så det borde inte vara så svårt att hitta kvällens mördare bland det fåtal bybord som fortfarande är i livet. På MTV sitter Kiki bakom Oranga scenen och tycker saker tillsammans med The Cardigans, men säger inget om att Nina såg bajsnödig ut under "You're The Storm". Utanför kallduschar, flaskpantar och pollensnyftar ungefär 70 000 människor i en dammig och kissluktande hästhage på Själland.
Vad får dessa till synes normala personer att frivilligt utsätta sig för en veckas lidande för att få se band de redan sett? Skälet är bland annat att det sker väldigt få naturkatastrofer i vår del av världen. Eftersom vi inte heller lyckats piska upp en enda politisk dispyt till ett regelrätt inbördeskrig eller ens fått tvar att gå över styr känner vi att vi liksom inte har något att komma med. Och vi letar överallt efter ett hot, men inte ens kinesiska turister är livsfarliga längre. Så i en tid när det inte finns så mycket att vara rädd för är de statliga verken beredda att ta gift på att i princip vad som helst är en tickande bomb: kaffe, mobiltelefoner, chips, högt gräs... Och när vi dagligen hotas av mer eller mindre kreativa undergångsscenarion är det naturligtvis skönt att koppla av med lite genuin misär.
Därför tar vi Tuborgtåget ner till hästhagen i Roskilde en gång om året, gruppkissar och tycker synd om oss själva på riktigt, i mammas och pappas tält. Ungefär så här upplevde jag det.

Onsdag
Det tog evolutionen ett par tusen år att utveckla oss från jägare och samlare till civiliserade människor. Roskilde utför motsatsen på lite mer än sju minuter. De mest rutinerade festivalbesökarna bryter ihop redan i kön in till området.
Det är mitt i natten och genom den östra ingången ser jag tälten, tusentals, uppradade till höger och vänster i mörkret som romerska kolonner fastspikade i gräset. När jag och min flickvän tagit oss en kilometer in bland tälten på brandgatorna, utan att hitta någon ledig plats, hittar vi istället en skånsk tjej som är så packad att hon självantänder senare under natten. Hon vet en jättebra tältplats. Den visar sig vara så jättebra att någon annan rest sitt tält där redan i söndags, men av någon anledning ligger det nu i en hög på marken. Så vi flyttar det och reser vårt tunneltält på en yta så blygsam att det är som att få in en kokosnöt i en fingerborg. När vi är klara stövlar en fet och skitstor dansk fram. Han undrar vad i helvete som hänt med hans polares tält. Precis när jag tror att han ska döda mig lovar han att komma tillbaka med polaren och göra det imorgon istället.

Torsdag
Vi sitter lutade mot ett staket bredvid Paviljongen, dricker rödtjut och tittar på en panda som specialiserat sig på ölmuggslock. Det är hon ganska ensam om eftersom det är slöseri med tid, locken ger bara 20 öre per styck i pant. Det kommer att ta henne minst en timme att skrapa ihop till en öl.
Människors inställning till locken kommer dock att förändras i takt med att festivalen fortskrider och de polska gummorna kommer att få ett helvete. Många festivalbesökare är nämligen utblottade eftersom banden under måndag-onsdag var så dåliga att man var tvungen att köpa öl konstant.

Fredag
Iron Maiden var skitbra. För 25 år sedan. Flickvännen frågar en kutryggig gubbe med en vagn full av pantglas vad han tycker om festivalen så här långt. Hultsfred var bättre.

Lördag
Två danska skinheads undrar hur mycket klockan är. Fyra gånger. Jag har ingen klocka, vilket jag tror bara ökar mina möjligheter att få stryk, så när jag äntligen fattar vad de säger svarar jag tjugo över två och går på muggen.
På väg till Blur senare på kvällen misslyckas vi nästan helt med att trampa ner i en grop någon grävt mitt i gången och fyllt med gegga och kiss samt täckt över med ett nummer av Roskilde Daily. Eftersom jag är ganska svag för sånt stannar vi en halvtimme och ser andra trampa i.

Söndag
"Vi måste göra upp en eld".
Direkt efter Army Of Me börjar folk ta eldningsförbudet med en nypa salt. Kupoltält, brassestolar, frysboxar, jeans, ölbackar - allt slängs på ringdansvänliga bål som lyser upp ett blått och lite giftigt danskt mörker. Festivalen är finito. Och för att markera detta lite extra stänger man alla mathak och bartält och låter oss underhålla varandra istället. Nu är ett utmärkt tillfälle att bli portad för extra knäppt beteende, det är nu man skapar sitt Kodak Moment. För vissa innebär detta att stå och skrika in i eldarna, eller att åka barnvagn in i de tält som står kvar. Andra fäller folk.
Vi känner någon med bil och på färjan tillbaka till civilisationen upptäcker jag att jag har en fästing på benet.
Just ja, jag har ju suttit i högt gräs.